Vecka 10 (9+6) <3

Är så trött, psykiskt alltså. Fast i både kropp och själ. Hela min existens ligger i koma idag. Jag har fortfarande inte vaknat till liv och jag har en klump i bröstet som skriker press, stress och krav - egentligen helt utan anledning. Det är inte första gången denna klump tittar fram i mitt liv, dock var det som tur är rätt så länge sen den fanns där. Förr fanns den där typ jämt, varje minut av min vardag. Inte konstigt att jag sov större delen av dygnet och resten av dygnet satt i min bubbla framför datorn. Vem orkar leva med denna klump hela tiden? Jag kommer troligtvis få tillbaka lite av det gamla med jämna mellanrum men hoppas på att det kommer sällan så att jag hinner andas emellan och känna någon form av livsglädje - till skillnad från förr. Usch, hemskt att tänka på hur jag levde för bara ett halvår sen. Ensam, genomsyrad av ångest i hela kroppen, inlåst i min bubbla, inte kunde gå ut utanför dörren utan att känna panik, oro inför hur hungrig man skulle vara idag när man vaknade framåt eftermiddagen pga medicinerna, oro och panik inför OM någon skulle ringa på dörren idag trots allt, oro och panik inför vem som skulle ringa mig idag och pocka på min icke närvarande uppmärksamhet och framförallt orken, den ork som inte existerade överhuvudtaget. Orken som aldrig fanns där till något - varken leva, städa, handla, gå, umgås, åka någonstans. Trots allt detta gjorde jag rätt mycket men ångesten och paniken var min ständiga följeslagare trots två sorters mediciner som skulle hjälpa mig.
Nu har jag slängt medicinerna, jag vaknar upp med åtminstone ett litet leende på läpparna, dock ganska trött leende, jag har min framtid hos mig - både i min sambo och det underbara inuti mig, jag har ren kärlek hos mig, jag kan äta mig mätt vilken tid på dygnet som helst, jag behöver inte oroa mig över att mina demoner ska komma och överraska mig, dem är långt borta och jag hoppas innerligt att dem aldrig ska återvända med den kraft som de en gång hade.

Jag älskar mitt nya liv, trots gravidkrämpor, tråkigt jobb och en syster som vill ha barnvakt titt som tätt. Men allt det är såå mycket bättre och lättare att hantera än allt det svarta som en gång regerade i mitt liv. Tänk vad snabbt något så stort kan förändras. Jag trodde aldrig att jag skulle få leva ett normalt, glädjefyllt liv med ren kärlek runt omkring mig.

Tack Ola för att du finns vid min sida, du räddade mitt liv!
Älskade bebis, som jag har längtat efter dig och jag kan knappt bärga mig tills jag har dig i mina armar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har bytt till blogger nu. Jag tycker att bloggplatsen ser så trist ut. Känns inte som en riktig blogg eller nåt. Nu när jag har mixtrat lite med min nya blogg känns det bättre. Sen kan jag skriva lite oftare då jag har skaffat en app till min htc...

Första punkten i min 30 dagars-lista ska uppfyllas.   Ska skriva om mig då med andra ord... Jaha, vart ska man börja?   Född i Västervik - mamma, pappa och två storasystrar, som är 6 och 8 år äldre än mig. Hade väl ett gäng husdjur med. Är et...

Varje dag i 30 dagar ska jag skriva om dessa sakerna. En kategori för varje dag. Jag börjar från och med imorrn den 1/12. Det kan bli intressant! = )   Dag 01 – Om migDag 02 – Min första kärlekDag 03 – Mina föräldrarDag 04 &ndas...

Igår fick Neo en ny jacka - han var i stort behov av en. Idag när vi skulle åka och handla gick han omkring här hemma i kängor och sin nya jacka. Han såg inte alls ut att vara 1½ bara, han såg snarare ut att vara 5 eller något. Han såg genast mycket ...

Dags för drop in-besök på arbetsförmedlingen. Usch, tycker inte alls om de där besöken men tyvärr ett måste. Sitta i kö och inte alls veta hur lång tid det kommer ta förrän man får komma in. Men som tur var fick jag väl bara vänta i ca 30-40 min på m...