Mamma till Neo - 090516

Inlägg publicerade under kategorin Tankar!

Av Carolina - 28 juli 2010 20:28

Denna text skrev jag förra veckan när jag skulle sova:


Jag kan inte tro att jag har fått ett barn.

Jag tror att det är större änglar

som skickar ner bebisänglar

till oss så att vi ska få känna på livets glädje.

Man skaffar inte barn, man får dem.

Av Carolina - 24 juni 2010 23:13


  • jag har varit riktigt betuttad i Magnus Carlsson (Barbados) mellan 10 och 18 års ålder ungefär?
  • jag sökte bekräftelse i sex under större delen av min tonår?
  • jag gjorde en abort när jag var 16?
  • jag gick tre olika linjer på tre år på gymnasiet utan att ta studenten?
  • jag har mått psykiskt dåligt större delen av mitt liv?
  • jag ville bli författare eller journalist när jag var liten?
  • jag fortfarande sover med mitt gosedjur Lammet som jag fick när jag var 1 år?
  • jag blir helt lyrisk om jag har köpt nya block eller pennor?
  • jag tjuvrökte för första gången när jag var 9 år?
  • min pappa och hans fru förlovade sig på min 9 åriga födelsedag?
  • jag har gett mina djur som jag haft i mitt liv andranamn?
  • jag ville ha barn redan som 12 åring?
  • jag har piercat mig fyra gånger?
  • jag har dansat någon form av dans sen jag var 7 år?
  • jag var väldigt trotsig som barn och tonåring?
  • jag är en riktig bokmal?
  • jag skar mig i underarmarna mellan 16 och 22 års ålder och kämpar fortfarande emot begäret emellanåt?
  • jag hatar alkohol?
  • jag har en del tvångstankar?

Av Carolina - 4 maj 2010 22:00


Maj månad är en månad som ger mig blandade känslor - väldigt mycket glädje och lycka men tyvärr lika mycket sorg. = (


Idag är det farmors dödsdag. Den 4 maj 1999 fick jag reda på att farmor hade dött. Hon hade legat på sjukhus ett tag innan och ingen visste om hon skulle klara sig. Så varje dag gick jag med skräck i kroppen. Jag satt i skolan och grät, jag var hemma och grät. Det var hemskt! Jag fick gå hem från skolan en dag för jag kunde inte sluta gråta - det var ett par dagar innan hon dog.


Jag har så många minnen av henne - bara glada. Hon var en mycket bra tillflyktsort när man inte orkade vara hemma. Då kunde man gå till farmor ett par timmar och hitta på roliga saker. Vi spelade vänd åtta en hel del, satt på hennes uteplats och solade, plockade smultron från ett par plantor hon hade på den lilla gräsplätten, sov över, lekte med hennes bandage och kryckor, jag lekte med hennes schackbräde och pjäser, sydde i papper, läste i hennes sagoböcker - Tusen och en natt (tjocka böcker med massa korta sagor i)... Listan kan göras oändlig...


Farmor dog nersövd på sjukhuset av blodförgiftning... Jag saknar henne massor! Hon var min bästa vän under de åren jag träffade henne regelbundet. Jag önskar att hon hade kunnat leva åtminstone 10 år till. Då hade hon fått träffa min son och mina syskonbarn. Hon saknas i mitt liv, helt klart. Men att hon levde själv i 6 år efter att farfar dog är stort - hon saknade honom verkligen.


Farmor skulle ha fyllt 76 år i augusti samma år. Hon blev lika gammal som farfar var när han dog. Farfar dog i skelettcancer i mars (tror jag) 1993, han skulle ha fyllt 76 i maj samma år.


Hoppas att ni har det bra i himlen nu, farmor och farfar! <3


Av Carolina - 21 april 2010 19:45

Nu vet jag vem mitt ex´s sötnöt är. Hjärtat snörpes åt lite grann.


Det är snart 2 år sen han och jag bestämde oss för att göra slut. Bara att tre dagar efteråt blev jag ihop med Ola. Då blev mitt ex riktigt sur på mig - kallade mig det ena och det andra. Men jag hade faktiskt gjort slut. Antagligen hade han väl känslor kvar för mig även fast vi var överens.


Det är något som jag saknar med den tiden. Gemenskapen, festerna, kärleken, sexet... För när jag ser hans namn, hans foto, namnen på hans familj och nu hans flickvän (som är den första efter mig) snörps hjärtat åt. Det känns i mig. Saknad. Varför? Hade saker och ting inte blivit som det blev hade jag antagligen inte suttit här och varit mamma till Neo. Mamma hade jag kanske varit eller gravid men då hade det ju inte varit Neo. Så jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta...


Jag kommer alltid sakna tiden med mitt ex, just det exet. Vi var tillsammans i 7 månader men det var 7 underbara månader på många sätt. Han var en helt underbar människa med vissa mörka sidor - men vem har inte det? Ibland skulle jag vilja vrida tillbaka tiden och leva just vid den tidpunkten en liten stund. Bara vara där en vecka eller något och sen åka tillbaka till nutiden. Kan någon uppfinna en sån funktion??


Mitt hjärta blöder en liten smula men jag får sörja en stund och sen gå vidare och se allt det underbara som finns i mitt liv, trots allt...

Av Carolina - 16 februari 2009 21:23

Vecka 30 (29+1)


Varför tvivlar man trots att allt är planerat och man vill?


Jag vill ha vårat barn. Jag skulle aldrig drömma om att ta bort bebisen eller inte vilja att den finns. Bebisen är inte ett misstag, en olycka. Den är planerad. Ändå tvivlar jag så mycket. Är jag redo? Är detta rätt? Vill jag leva mitt liv med en bebis redan nu? Var det inte lite för tidigt ändå?


Tankarna maler inuti mitt huvud. Ändå kan jag inte vara säkrare. Jag längtar så mycket tills jag får hålla våran bebis i famnen. Se vem det är som har legat i min mage, se vem det är som vi har skapat. Jag vet att jag kommer älska den där lilla grodan från första stund jag hör den, ser den, håller i den, pussar på den. Ändå maler dessa tankar i mitt huvud.


Varför tvivlar jag så otroligt mycket om jag ändå är säker?


Jag kunde ha haft ett barn redan nu. Han eller hon skulle ha fyllt sex år i april. Det har plågat mig i så många år att jag gjorde som jag gjorde. Det har gjort att denna graviditet inte har varit den lättaste rent psykiskt. Jag har haft panikattacker och hemska tankar. Allt för att straffa mig själv för något jag gjorde i ung ålder.


Varför tvivlar jag när jag aldrig i mitt liv skulle vilja gå igenom samma sak igen? Jag älskar denna lilla varelse mer än något annat redan och har gjort det sen första stund. Jag ångrar den inte överhuvudtaget, varför tvivlar jag på att jag vill ha den eller klarar av den?


Hur får jag dessa tankar att sluta störa mig? Varje dag i sex år har jag straffat mig själv för att mitt första barn inte är hos mig. Ska jag inte få älska och ta hand om mitt andra barn då bara för att jag inte lät det första födas? Hur mycket och hur länge till ska jag behöva straffa mig själv?


Jag älskar bägge mina barn väldigt mycket men på olika sätt. Jag sörjer den första medans jag försöker glädjas åt den andra. Att det ska vara så jobbigt att vara mamma, redan innan barnen finns i ens liv på riktigt...


Mitt hjärta brister tusen gånger om...

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok!


Skapa flashcards