Idag fyller mitt älskade lille hjärta 1 år. Vart har hans första år tagit vägen? Varje del av min kropp älskar denna varelse. Vid denna tiden för ett år sen låg jag bara och myste med en väldigt liten bebis bredvid mig. Han är född 11:28 så man hade redan börjat lära känna varje del av honom. Han var den allra vackraste jag hade sett. Helt otroligt att något så fantastiskt kan komma från en själv efter många långa och jobbiga 42 veckor. Jag hade varit så rädd för att aldrig få se honom. Nu har jag haft honom hos mig i ett år... Helt otroligt!

Jag är så otroligt glad över att jag har fått chansen till att vara mamma och speciellt till Neo. Vad hade jag gjort utan honom? Han har lärt mig så mycket - jag kan klara vad som helst, jag duger som jag är, jag är värdefull.

Detta fick han i present idag:
Av oss: En porslinsgroda, ett kit så man kan göra handavtryck eller fotavtryck, två cd-skivor med sagor (Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga), en jättestor gosedjurs Pingu, tre klädesplagg (en brun tjock tröja, en body, en bodysuit), en bok med lurviga djur i.
Av moster Martina, Andreas och kusinerna Tilda och William: En pojkdocka med tillhörande nappflaska, nalle och blöja, en skjorta och ett par byxor.
Av moster Katarina, farbror Ted och kusinerna L, O, Ebba och Linnea: Legoplattor och en kartong med lego.
Av mormor och Conny: En boll med bilar på, en massa små böcker med olika djur i, en lära-gå vagn, en sparbössa (nalle), en liten porslinsram, en bok som heter Älskade snuttfilt.
Av morfar och UIrika: En skjorta och ett par byxor.

Dessa presenter fick jag: Leila Lindholms senaste kokbok och en trälåda med blomsterarangemang i (tre olika vita blommor) av Martina.

Neo hann inte med att sova någonting på eftermiddagen då han lekte en massa med sina kusiner och alla lekssakerna - både gamla och nya. Så när klockan hade runnit iväg och det var alldeles för sent för en eftermiddagslur var det bara att sysselsätta Neo med allt möjligt så att han inte skulle tänka på att han var trött. Det var rätt lätt men både han och jag blev rätt svettiga då vi busade och jag jagade honom. Min underbart goa och glada kille. Det verkade ha varit en bra dag för honom. Det var vissa saker som inte blev som det skulle men jag kände mig förvirrad och stressad mest hela tiden. Det var mycket som skulle bli bra men ibland hann jag inte med och fick inte göra på mitt sätt men överlag blev dagen bra.

När klockan började närma sig sex började Neo bli riktigt grining - han var riktigt trött och svettig. Så när han fick välling drack han upp den snabbt och när han fått en napp i munnen somnade han nästan direkt i Olas famn. Han himlade med ögonen och gosade in sig mot Olas mage. Så söt och go! Så Ola gick upp med honom och la honom. Jag tror att det inte tog speciellt många minuter innan han sov. En lång men händelsefull dag för den lille mannen.

Efter att Neo sov var det bara pappa, Katarina, Ebba och Linnea som var kvar. Vi spelade lite Scene it?. Jag vann - som vanligt. Min faster Elisabeth kom och hämtade pappa då han skulle vara kvar där ett par dagar. Hon stannade en liten stund och satt på golvet med Ebba och Linnea. Tjejerna var övertrötta så dem skrattade en massa. Dem tyckte nog att det var riktigt skoj att Elisabeth satt och byggde lego och pysslade med Neos nya docka (namnförslagen är Linus eller Aron) med dem.

Nu sitter vi och slappar framför Wallander. Min mage känns av lite men det beror nog på att det har varit en lite smått stressad dag idag. Men jag är glad över att min mage har hållt sig i schack under hela kalaset. Plus att jag fick min mens imorse - så lättad och glad. Ikväll kommer jag att somna gott med ett leende på läpparna.

Jag älskar min pojke så otroligt mycket! Jag kan inte vara en stoltare mamma.

Idag var vi på marknad - jag, Neo, mamma, Ted, Katarina, O, Ebba och Linnea. På morgonen spöregnade så först verkade det inte så lyckat men när vi väl kommit iväg var det stekhett istället. Åskvärme. Så man gick omkring och svettades istället. Min mage ballade ur men det blev bra till slut... Inte bra att gå hungrig för länge och sen smälla i sig en kokt korv med bröd... = ( Vi gick omkring och kollade lite. Jag hade tyvärr inte de bästa förutsättningarna med en mindre full plånbok. = ( Men lite hittade jag i alla fall och jag fick hjälp av min snälla mamma. Så Neo fick ett par gröna foppatofflor med två märken att sätta på (en groda och Nalle Puh, tyvärr hade dem inte Tiger), en gosedjurskatt (han fick välja mellan en grå och en orange, han välde den grå), en gul piggboll som blinkar (han älskar dem!) och en röd tröja som det står "Jag är mammas & pappas älskling" (han hade en svart sån förra sommaren men den försvann efter att han hade använt den en gång). Jag fick en födelsedagspresent av mamma - ett piercingsmycke till min labret. = D Jag fyller år den 26e och då är ju inte min familj här så tänkte fira mig lite grann på sidan av Neos kalas.

Ikväll kom Neo över helt över fotpallarna som står som grind ut till köket. Han har försökt ta sig över ett par dagar nu. Så det blev ett platt fall med ansiktet före ner i golvet. Jag stod i köket så det var ingen fara. Han slutade gråta efter en kort stund så det var inte så farligt. Men denna lille pojke har en stor förmåga att slå sig - han ramlar, snubblar, tappar taget och klättrar. Han ramlar flera gånger per dag. Konstigt att han inte ser helt blåslagen ut. Men än så länge är det nog bara ett par små bulor i bakhuvudet som är resultatet. Häromdagen ramlade han tre gånger inom loppet av en timme... Då tyckte jag riktigt synd om honom! Min vilda bebis!

Nu är det inte många timmar kvar tills det bor en stor kille här hemma och ingen bebis. Imorrn är det ett år sen jag blev mamma till världens underbaraste pojke. Nu måste jag sätta igång och städa. Det måste vara färdigt innan jag går och lägger mig...

Vid tolv var vi borta hos Katarina. Mamma hade kommit bort dit. Hon ska vara här tills på söndag. Vi åt lunch och fikade - umgicks. Jag stannade kvar efter det att Ola åkt till jobbet. Vi gick ut och gick en sväng - jag, Neo, mamma, Katarina, Ebba, Linnea, Oliver och Akilles. Det var skönt att gå ut och gå trots att min mage inte alls var på min sida denna dagen - svidande känsla vid magmunnen (där mitt bråck sitter tror jag), hungerskänsla, illamående till bristningsgränsen och helt utmattad. Jag svettades en del trots att det inte ens var varmt och det fortsatte jag med länge, ibland frös jag också (som frossa).

Mamma följde med mig hem för att kunna få hem Shiva också vid halv sju tiden. Gav Neo välling, bytte blöja, tog av honom de skitiga kläderna, borstade hans tänder och la honom. Rutinerna stördes en del och han hamnade i sängen vid åtta-tiden - ca 1-1½ timme senare än vanligt. Så det dröjde ända till klockan nio innan det blev tyst från hans rum så jag fick gå in till honom ett par gånger - ge honom napparna, säga godnatt, pussa på honom, krama honom och köra igång sagan igen. Mamma och jag satt i soffan och kollade på tv. Hon gav mig massage och kliade mig i hårbotten (riktigt skönt)! En sån nära och fin stund har jag och mamma aldrig haft. Nu efteråt blir jag nästan gråtfärdig. Jag önskar att det hade funnits såna här stunder regelbundet under min uppväxt. Jag tar vara på varje sånt här ögonblick - dem är tyvärr alldeles för få... Min älskade mamma...

Jag hoppas innerligt att min mage är bättre imorrn och jag ber varje kväll om att jag inte ska vakna mitt i natten med magsmärtor...   Tanken är väl att gå på marknaden eller åka in till Jönköping. Får se vad som händer... Snart är Ola hemma. Skönt - sängen, gos och sömn.

Ibland önskar jag så innerligt att jag vore frisk. Att detta helvete aldrig hade drabbat mig, jag vet ännu inte vad som är fel på mig. Den förbannade läkaren vägrar ju tydligen ringa mig... Det är mycket konstigt att jag inte gång på gång sjunker ner i depressioner. Vissa dagar vill jag bara gråta och skrika och förbanna hela världen men andra dagar, som är bra, då njuter jag av att leva. Detta med magen verkar gå i vågar och perioder. Det kan gå flera, flera dagar då jag mår bra - ingen halsbränna, inga sura uppstötningar som ger magkatarr och ingen magknip. Men sen kommer det en elak period då jag i flera dagar har ont i magen på alla ställen och även bak i ryggen, när jag får sitta många timmar på toaletten och kämpa så att benen domnar bort, när jag får sitta uppe i flera timmar på nätterna och kämpa med att få bort det dumma onda, när jag trots många intag av medicin inte får bort suget, den svidande känslan och halsbrännan... Jag fattar inte hur jag överlever! Ibland är det så svårt att ens leva eller att stå på benen. Hur orkar jag att vara mamma?? Men varje dag, varje timme med Neo gör mitt liv så mycket lättare att leva. Jag missade så mycket av honom de första månaderna så nu vill jag inte missa en enda minut. Hans skratt, hans doft, hans prat, hans livfulla kropp gör mig till en bättre människa. Vad skulle jag göra utan honom?? Jag undrar bara vad som kommer hända med min kropp när nästa barn kommer... Kommer det bli värre? En tanke som skrämmer mig enormt... Vågar jag skaffa en till? Jag vill inte bli värre än vad jag är nu men antagligen kommer både längtan och kärleken att övervinna.

Trots att dagen bestod av att kämpa till 100% för att inte sjunka ner till en blöt pöl - ont i magen, illamåendet från helvetet och toabesök, så lyckades jag att sitta still i en frisörstol i 45 minuter för att få en ny frisyr. Ett högt pris att betala (inte för klippningen utan för mitt välmående) men jag är så stolt över mig själv för att jag äntligen blev av med allt långt hår. Allt känns bättre och skönare nu. Dock hade det varit bra om han tunnat ut håret lite men jag får väl gå tillbaka sen någon gång och göra det. Just nu orkar jag inte. Jag får satsa på en bra period så jag slipper kämpa så in i helvete.

Jag hatar min mage... Den förstör hela mitt liv. *vill egentligen bara gråta men jag fortsätter att kämpa för ett bra liv*