Idag har det inte varit helt bra med mig. Men jag tror att jag vet varför så jag har kämpat på och gjort det bästa av situationen. Jag somnade alldeles försent igår plus att jag pratade med Anton i telefon om hur jag har mått sen Neo föddes. Jag berättade precis allt och jag blev verkligen påverkad. Jag tog fram allt i ljuset och blottade mitt innersta totalt. Det var riktigt jobbigt! Även fast jag kan prata om precis allt med honom och han är en riktigt bra lyssnare så var det jobbigt. Han stöttade mig och kom med uppmuntrande ord. Jag litar på hans ord.

Egentligen har jag sovit hyfsat bra många timmar inatt men jag är inte van vid det. Men men, dem timmarna kan jag ta igen någon annan gång. Idag har min mage varit upp och ner - jävulsk huvudvärk (stress plus lite sömn?), illamående nästan hela dagen plus lite känningar av magkatarren. Jag har tagit det lugnt och lyssnat på kroppen.

Vissa dagar är värre än andra. Men det är väl så det ska vara antar jag. Man kan ju inte alltid ligga på topp... Tyvärr.

Usch, idag har jag haft sån jävulsk huvudvärk. Jag verkligen hatar den! Det är säkert femte dagen i rad som jag har så här ont. Funderar stark på om det är migrän jag har och inte vanlig huvudvärk. Den sitter som ett pannband på mig och drar sig ut mot sidorna. Usch!! Inte kul alls. Har nu tagit två Eeze så får jag se vad som händer. Hoppas i alla fall att jag får somna och sova ordentligt. Annars kommer det blir jobbigt.

Har nu kollat på Fråga Olla-dokumentären. Jag verkligen diggar Olle Waller. Han är cool! En hel timmes program som handlade om onani. = D Dem filmade ett onani-maraton som gick av stapeln förra året i Danmark. Det var riktigt häftigt! Man tävlade i olika saker - spruta längst, onanera längst, flest orgasmer osv för både tjejer och killar. Längsta sprutrekordet var 291 cm, flest orgasmer för tjejer var 94 st, tror jag, och för killar var det 28 st, har jag för mig. Det gamla rekordet var på ca 90 cm långt, något på 20 st för tjejer och 6 eller 7 st för killar - så dem rekorden slogs rejält. Vad får en att ställa upp i detta? Kul grej eller vad är syftet? = D Jag tycker att det är coolt i alla fall!

Nu blir det sängen! = D Godnatt!

Ångesten vilar. Jag försöker att inte känna, inte tänka, bara vara. Hela kroppen är avslappnad. Såhär vill jag ha det hela tiden.

Men jag vet att snart kommer ångesten riva i mig igen och få mig helt förlamad. Lungorna krymper, jag kan knappt andas. Hjärtat slår snabbare och snabbare. Paniken växer inuti mitt bröst och jag vill bara försvinna.

Vissa dagar är bra, dem dagarna har jag vilat mycket och varit hemma. Dem dagarna då allting bara rasar runt omkring mig har jag varit social, städat, varit igång eller tänkt för mycket. Min kropp kollapsar. Jag mår illa, har magsmärtor, ångest ända upp i halsen. Och jag kan inte göra ett ända dugg åt det.

Allting är helt fucked up!!! Men jag kämpar som fan för att få ett värdigt liv - för min och min sons skull. Jag förtjänar ett liv med kärlek och lycka, inte ett med massa ångestskrik och dödslängtan...

Jag älskar Neo, det är det viktigaste för mig. Han gör mig hel. Jag har inte fått honom för att ge upp nu. Jag gör allt i min makt för honom och han behöver en mamma som mår bra och fungerar.

Denna kampen ska jag vinna!

Ibland när Neo skriker och krånglar får jag sån ångest. Då vill jag inte ha honom och tycker att han är skitjobbig. Det händer inte alltid men tillräckligt många gånger. Och jag hatar det!!!

Jag är rädd för att må illa. Få panik. Kräkas, speciellt när jag inte har fri eller nära tillgång till toalett. Allvarliga sjukdomar, på mig själv. Att dö. Att leva. Ha magont, i alla former. Att tappa kontrollen. Att aldrig må bra. Få börja med medicin igen, vilket känns som ett stort nederlag. Att vara en dålig mamma. Inte kunna ta hand om Neo. Att tappa masken som jag så länge haft på mig. Att någon raserar muren som jag så länge byggt upp. Att någon spräcker den där sköra bubblan som alltid omslutit mig, att någon ska ta sig in innanför de där dörrarna som jag låst så omsorgsfullt. Att jag inte ska få den hjälp jag behöver. Att aldrig bli förstådd, eller trodd. Att jag ska börja skada mig själv igen. Att jag aldrig ska sluta vara rädd...

Känner mig inte lika sjuk och förjävlig längre. Jag fryser inte längre - iaf inte lika mycket, illamåendet hålls i schack så pass att jag knappt märker av det längre, mensvärken har dock blivit mera påtaglig men hellre det än illamående. Så kanske att allt känna ännu bättre imorrn. Hoppas skiten kommer igång någon gång så att det kan gå över och bli bra. Sen ska spiralen in!!

Hoppas jag mår risigt för att mensen är på g. Det känns som det men man kan ju aldrig vara säker. Hoppas att det är mensen för då ska jag ringa barnmorskan och boka tid för insättning av spiral. Det blir nog bra. = D

Bara jag håller ångesten och paniken borta så kanske min mage mår bra. Som det är nu så mår inte min kropp bra helt enkelt.