Har känt mig så otroligt trött idag. Har en aning om att det kan bero på att det har varit en hel del psykiska och fysiska påfrestningar den senaste veckan - magen har varit helt åt helvete med magknip, illamående och oroligheter, jobbigt hos frisören (trots att jag klarade av det), marknaden (massor av folk som stressade mig så fanatiskt plus strulig mage), Neos kalas (en massa förväntningar och planer som ändå aldrig uppfylls) och en försenad mens som rörde till det i huvudet på mig (den kom 7 dagar försent)... Så nu slappnar väl kroppen av när allt det värsta är över och då slår den bakut. Så jag skulle inte bli förvånad om jag vaknar inatt av att jag har magkatarr. Så jag förväntar mig en jobbig och lång natt. Men Ola har ledig vecka nu så förhoppningsvis kanske jag får sova ett par timmar när det onda har gått över, om det skulle bli så...

Jag har inte orkat någonting och jag har bara velat sova. Neo har nog känt av lite att jag inte har varit på alerten för han har varit lite kinkig emellanåt plus att Ola har varit borta hela dagen. Så Neo blev som en helt annan person när hans pappa kom hem. Men nya tag imorrn...

Idag fick min kompis Sarah sin son Kelian. Fick en bild på honom skickad till mobilen. Så söt! Blir en aningens bebissjuk men både jag och Ola är överens om att vi ska vänta till Neo är 2½ år i alla fall. En lagom ålder. Men visst vill man inte vänta så länge... Sen denna försenade mensen rörde nog upp ett och annat i mig. Jag tror också att jag har fått en lite kris - just för att Neo nu då är 1 år... Jag vet inte varför men det är lite jobbigt. Hoppas krisen går över snart för jag gillar inte alls hur min kropp reagerar på mitt psykiska tillstånd.

Bara slappat sen Neo somnade - det tog ett tag men det berodde väl på att han inte har blivit så särskilt stimulerad idag. Hade det varit finare väder hade jag ju kunnat gå ut och gunga eller gå en promenad åtminstone men inte ens vädret har varit med mig idag. Ikväll fick han somna till Pippi Långstrump. Jag tog fram Emil och Pippi och satte dem framför honom så att han fick välja själv - han valde Pippi.  Ola tyckte att han skulle välja Emil. Jag känner mig så förbannat dålig och otillräcklig såna här dagar. Jag skulle vilja hitta på något mera med Neo - vara en duktig mamma som pysslar, leker och roar mitt barn. Men ibland är det så svårt - speciellt när min kropp strejkar. Men jag försökte läsa lite böcker och bygga lego med honom men han är ju mest intresserad av sitt egna som vanligt. Han leker bäst på egen hand eller med barn i hans egen storlek, han har det svårare att leka med vuxna. Men det kommer väl det med antar jag... Någon dag framöver ska jag i alla fall göra hans hand- eller fotavtryck. Bara min mage blir lite bättre...

Snart läggdags... Ser jag fram emot. *håller tummarna för att jag får sova* Godnatt!

Vid tolv var vi borta hos Katarina. Mamma hade kommit bort dit. Hon ska vara här tills på söndag. Vi åt lunch och fikade - umgicks. Jag stannade kvar efter det att Ola åkt till jobbet. Vi gick ut och gick en sväng - jag, Neo, mamma, Katarina, Ebba, Linnea, Oliver och Akilles. Det var skönt att gå ut och gå trots att min mage inte alls var på min sida denna dagen - svidande känsla vid magmunnen (där mitt bråck sitter tror jag), hungerskänsla, illamående till bristningsgränsen och helt utmattad. Jag svettades en del trots att det inte ens var varmt och det fortsatte jag med länge, ibland frös jag också (som frossa).

Mamma följde med mig hem för att kunna få hem Shiva också vid halv sju tiden. Gav Neo välling, bytte blöja, tog av honom de skitiga kläderna, borstade hans tänder och la honom. Rutinerna stördes en del och han hamnade i sängen vid åtta-tiden - ca 1-1½ timme senare än vanligt. Så det dröjde ända till klockan nio innan det blev tyst från hans rum så jag fick gå in till honom ett par gånger - ge honom napparna, säga godnatt, pussa på honom, krama honom och köra igång sagan igen. Mamma och jag satt i soffan och kollade på tv. Hon gav mig massage och kliade mig i hårbotten (riktigt skönt)! En sån nära och fin stund har jag och mamma aldrig haft. Nu efteråt blir jag nästan gråtfärdig. Jag önskar att det hade funnits såna här stunder regelbundet under min uppväxt. Jag tar vara på varje sånt här ögonblick - dem är tyvärr alldeles för få... Min älskade mamma...

Jag hoppas innerligt att min mage är bättre imorrn och jag ber varje kväll om att jag inte ska vakna mitt i natten med magsmärtor...   Tanken är väl att gå på marknaden eller åka in till Jönköping. Får se vad som händer... Snart är Ola hemma. Skönt - sängen, gos och sömn.

Ibland önskar jag så innerligt att jag vore frisk. Att detta helvete aldrig hade drabbat mig, jag vet ännu inte vad som är fel på mig. Den förbannade läkaren vägrar ju tydligen ringa mig... Det är mycket konstigt att jag inte gång på gång sjunker ner i depressioner. Vissa dagar vill jag bara gråta och skrika och förbanna hela världen men andra dagar, som är bra, då njuter jag av att leva. Detta med magen verkar gå i vågar och perioder. Det kan gå flera, flera dagar då jag mår bra - ingen halsbränna, inga sura uppstötningar som ger magkatarr och ingen magknip. Men sen kommer det en elak period då jag i flera dagar har ont i magen på alla ställen och även bak i ryggen, när jag får sitta många timmar på toaletten och kämpa så att benen domnar bort, när jag får sitta uppe i flera timmar på nätterna och kämpa med att få bort det dumma onda, när jag trots många intag av medicin inte får bort suget, den svidande känslan och halsbrännan... Jag fattar inte hur jag överlever! Ibland är det så svårt att ens leva eller att stå på benen. Hur orkar jag att vara mamma?? Men varje dag, varje timme med Neo gör mitt liv så mycket lättare att leva. Jag missade så mycket av honom de första månaderna så nu vill jag inte missa en enda minut. Hans skratt, hans doft, hans prat, hans livfulla kropp gör mig till en bättre människa. Vad skulle jag göra utan honom?? Jag undrar bara vad som kommer hända med min kropp när nästa barn kommer... Kommer det bli värre? En tanke som skrämmer mig enormt... Vågar jag skaffa en till? Jag vill inte bli värre än vad jag är nu men antagligen kommer både längtan och kärleken att övervinna.

Trots att dagen bestod av att kämpa till 100% för att inte sjunka ner till en blöt pöl - ont i magen, illamåendet från helvetet och toabesök, så lyckades jag att sitta still i en frisörstol i 45 minuter för att få en ny frisyr. Ett högt pris att betala (inte för klippningen utan för mitt välmående) men jag är så stolt över mig själv för att jag äntligen blev av med allt långt hår. Allt känns bättre och skönare nu. Dock hade det varit bra om han tunnat ut håret lite men jag får väl gå tillbaka sen någon gång och göra det. Just nu orkar jag inte. Jag får satsa på en bra period så jag slipper kämpa så in i helvete.

Jag hatar min mage... Den förstör hela mitt liv. *vill egentligen bara gråta men jag fortsätter att kämpa för ett bra liv*