Neo håller ihop delarna av mig. Utan honom hade jag fallit ihop som en blöt pöl på marken. Det är han som får mig att gå upp på morgonen. Det är han som gör att jag fortsätter att gå och gå.

Jag fattar inte varför allt ska drabba mig. Jag ångrar inte Neo men jag ångrar graviditeten. Den har bara fört med sig en massa skit (förutom Neo) både fysiskt och psykiskt.

Min mage är helt fucked up och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska kunna fixa att det blir bra igen. Jag är på bristningsgränsen.

Jag biter ihop och sätter ett leende på mina läppar varje morgon som håller skenet uppe bland folk. Jag kämpar på till sista droppen. Jag fattar inte hur jag ska klara av detta?

De första två veckorna efter att Neo fötts var allting bra sen bröt helvetet lös. Nu har jag panikångest var och varannan dag, mår illa (vilket tar all min energi) så jag kan inte umgås med folk och sitter hellre hemma i soffan gömd. En hel dag med människor gör att jag håller på att bryta ihop på kvällen.

Hur fan ska jag fixa detta??? =' (