Blir bara så trött.......

Vecka 27 (26+1)

Natten började inte alls bra. Mellan 23 och 2 sprang jag på toa titt som tätt - hade magknip plus rätt täta sammandragningar på det. Men ju mer magen lugnade ner sig desto mer dröjde sig sammandragningarna. Jag bröt ihop ett par gånger på toan då det gjorde så ont i magen av allting. Jag tänkte hela tiden att kan jag inte få slippa någon gång. Aldrig kan det vara helt bra. Jag blev bara så trött på att ha ont. Jag verkligen hatar att ha ont i magen. Det är den värsta smärtan. Sammadragningarna gick ju över efter en stund men magknipet satt där hela tiden och det kändes som att det aldrig skulle gå över. Sen var jag mitt i alltihop orolig för bebis pga sammandragningarna. Jag har väl känt någon sådär ibland men aldrig flera stycken efter varandra och med jämna mellanrum. Så det var rätt skrämmande även fast det säkert inte vara någon fara över huvudtaget.

Mellan 2 och 2.30 somnade jag ordentligt och sen sov jag fram till 10. Jag vaknade inte någon gång under den tiden för varken magknip eller sammandragningar så allt lugnade sig väl.

Nu har jag lite småont i magen men det kan ju bero på att jag hade sammandragningar och att allt drog ihop sig. Det känns verkligen som världens kramp i magen - inte alls skönt. Dock gör det inte så jätteont ännu men riktigt obehagligt är det. Magen är lugn och det känns som om jag inte har haft magknip. Sen vet jag inte ens varför jag fick magknip - det bara kom. Men skönt att allt är lugnt nu iaf.

Ska till MVC om ett par timmar. Det blir tester och mätning av magen. Ska även fråga om hon kan lyssna på hjärtljuden så att jag kan bli lite lugnare. Har ju haft influensa med massa tilläggsproblem halva denna månaden plus sammandragningarna inatt. Bara så att jag vet att hjärtat slår iaf. Hoppas det!! Ska även fråga om ett höftbälte som jag kan använda om dagarna - kanske underlättar det för foglossningen när jag har de mest aktiva dagarna. Som igår var jag igång nästintill hela dagen - gick omkring eller stod upp mest hela tiden. Var inte förräns vid nio-tiden jag la mig med en bok i soffan och då hade jag ont i varje del av kroppen. Inte så skönt och roligt direkt!

Efter det kommer syrran hit och då blir det rengöring av marsvinsburarna. Inte den bästa ställningen för mig men jag gör det jag kan - springa ärenden åt Katarina eller liknande. Sen borde vi städa... *suck*

Jag bär en ring av kärlek... Ren och skär kärlek...

Varje natt somnar jag med det käraste jag har runt omkring mig. Det är en enorm känsla. Det gör mig så lugn

Jag ligger i mitten av sängen. Ola till höger om mig så nära det bara går och med handen i min. På min vänstra sida har jag Shiva, så nära det bara går också. I min mage ligger något som jag redan älskar så otroligt mycket.

Jag känner värmen, rörelser och andetag från det finaste och käraste jag vet. Kärlek är vad jag känner innan  jag somnar. Jag är lugn och aldrig någonsin vill jag byta plats med någon...

Idag firar jag och Ola 5 månader ihop - ihop som par, som sambo, som kära. =) Vi vet vart vi har varann och vi har kommit in i varandras rutiner och grejer. Vi trivs ihop och allt funkar jättebra. Kärleken växer sig starkare för varje dag och desto mer som min mage växer. Min kärlek blir större och större för honom.

Jag ångrar inte ett dugg mina beslut som gjorde att jag hamnade där jag är idag. Det gick snabbt men allt funkar ju fortfarande och jag känner att det kommer funka länge till. Jag trivs här - i byn, i huset, med Ola. Livet med Ola är stabilt och lugnt - precis vad jag behöver. Inget kaos och inga större känslostormar, som jag har haft det tidigare.

Jag älskar mitt liv och min familj - Ola, bebis och Shiva. En stabil kille som jag har förtroende för, en bebis som är bevis på kärlek och en framtid ihop, en gosig hund som det blir tomt efter om hon inte finns där.

Visst har vi våra gräl, bråk och tjafs men överlag kan det inte bli bättre. Om jag jämför med hur jag har haft det förut är detta så mycket annorlunda. Förr var det världens känslostormar i mig - jag visste aldrig hur jag skulle känna, tänka, tycka. Nu är allt lugnt och jag vet att allt kan lösa sig på ett lugnt sätt och jag behöver inte oroa mig, Ola är där utan tvekan i vårt och torrt.

5 månader - och fler månader hoppas jag att det blir! =)

"Ab imo pectore"

Vecka 17 (16+2)

Följde med Katarina och tjejerna till sjukhuset idag. Det var dags för medicin. Tjejerna börjar bli mer och mer medvetna om vad som händer. Ebba började gråta långt innan hon skulle stickas och få droppet inkopplat. Sen hörde hon hur Linnea grät och skrek när hon fick droppet inkopplat och det gjorde nog inte det hela bättre. Ebba blev så arg och hysterisk när droppet skulle sättas in och även när de skulle ta bort det. Hon fäktade med hela kroppen och bara skrek. Det var inte så kul.

Jag har börjat bli mer och mer blödig nu. Igårkväll kollade vi på filmen "På smällen". I slutet var det en förlossning och jag höll på att börja gråta under tiden hon krystade och när bebisen kom ut. Jag bara kände hur underbart det var. Jag längtar så tills det är min tur trots att jag säkerligen kommer ha fruktansvärt ont. Jag vill föda imorrn, eller helst nu. =D Sen höll jag på att börja gråta flera gånger då Ebba var så där hysterisk när de satte in droppet. Jag har varit med flera gånger, jag vet hur allt går till (samma sak varje gång) och hon har varit ledsen förut men ändå... Det var hemskt. Jag försökte vara starkt och trösta henne och prata med henne så mycket det bara gick och sen höll jag själv på att bryta ihop. Jag börjar tydligen bli mamma till psyket nu. Allt som står mig nära, fysiskt och psykiskt, påverkar mig enormt.

Har kanske fixat en bilbarnstol. Ebba och Linnea har växt ur sina nu som de haft sen de föddes och de är fortfarande fina trots flitig användning. Krävs kanske bara en uppfräschning med tvätt i såna fall. Men får se vad Ola säger med - han har sina åsikter och så just runt bilbarnstolen har jag märkt. Han är 100 på vad för märke och denna bilbarnstol är just av det märket - Graco. Så det borde ju falla honom i smaken - om han inte vill ha nytt förstås. Spjälsäng blir det att köpa nytt iaf - kan inte få någon på nära håll och roligt med att skaffa en ny spjälsäng. Bebiskläder finns hur mycket som helst att få från olika håll så det är inga problem men tror att vi kommer lite själva ändå, speciellt första plagget tycker jag. Andra småsaker kommer vi köpa själva och de flesta större saker kan vi nog få ärva från syrran och så. =) Hoppas på att Martina kan få tillbaka sina mammabyxor så att jag kan få låna dem lite senare och hoppas på att jag kan ha dem. Vill ha annat än mjukisbyxor sen när jeansen har blivit ifrånväxta.

Min kärlek till min familj - Ola och min växande mage, växer sig större för varje dag som går. Ibland älskar jag dem så mycket att det gör ont i mig. Tänk att mitt liv skulle se ut såhär. Om 5-6 månader är jag mamma, då har jag min efterlängtade lilla familj. Ola kommer alltid ha en plats i mitt hjärta vad som än händer - för han är mitt barns pappa. Den människa som gjorde min dröm möjlig. Som uppfyllde det jag har velat så länge jag kan minnas. Kärlek och ett barn. Det har varit min dröm. Jag har gått igenom massor för att komma hit. Om jag inte hade gjort det kanske jag aldrig hade kommit hit - till Ola och allt det som han har gett mig.

Jag älskar honom och våran bebis!! <3

Var på Bosses begravning idag. Det var en av de finaste begravningarna jag har varit på. Har varit på fyra stycken och alla har väl varit fina men Bosses var perfekt, det var så mycket han i den. Hans motorkeps låg på kistan och alla blommorna var så fina. Jag och mina systrar delade blomma med pappa och Ulrika. Mamma skickade en bukett också, det var fint gjort. Mamma träffade honom vid många tillfällen då mamma och pappa var gifta.

Det var en riktigt jobbig begravning. Många tårar fälldes. Det var riktigt jobbigt att se ens släktingar gråta hejdlöst. Man blir ju påverkad av det också. Fina psalmer och även personliga låtar som spelades och sjöngs.

Efteråt var det minnesstund med smörgåstårta och kaka. Minglade lite bland de man kände.

Väldigt roligt att träffa dem igen. Det var alldeles för längesen jag träffade dem. Nu bor man ju mycket närmare dem också så man borde ju kunna träffas lite nu, egentligen. Det är så tråkigt att man inte har bättre relation med pappas sida av släkten men det beror väl mest på pappa tror jag.

Vi åkte hem vid fem, sex-tiden. Då var alla jättetrötta och de flesta hade redan åkt hem. Ola och jag somnade till lite i soffan, nära varann framför en film. Man var verkligen helt slut efter tårar och allt som en begravning drar med sig.

Sov gott nu, Bosse!

Vecka 15 (14+3)

Jag vill inte vara med längre... =( Kan inte denna skiten vara över nu så att jag kan bli lugn och harmonisk igen. Jag är konstant psykiskt stressad, orolig, nära till tårar, livrädd och panisk... Jag orkar inte mer!! Hur ska jag orka stå ut med detta tills nästa fredag? Då hoppas jag att något av min börda kan släppas. Under min panikgråtattack igår kom jag nog fram till varför jag känner som jag gör...

Jag är så förbannat rädd för att samma visa ska upprepas igen. Det som hände när jag var 16. Jag mådde så dåligt då och jag saknade mitt barn så otroligt mycket i flera år efteråt. Nu är jag rädd för att förlora ännu ett barn. Dock är situationen mycket olikt då. Men jag fick aldrig bearbeta något av vad som hände och nu har allt kommit upp till ytan på detta sättet. Jag fick och kunde inte behålla mitt barn den gången, nu är jag rädd för att även detta barnet ska försvinna från mig.

Jag är så rädd... Jag önskar att något kunde stilla min oro. Hoppas att psykologen kan hjälpa mig något. Jag kommer inte kunna stå ut att vänta tills den 9 dec på att få se att hjärtat tickar och att min bebis lever därinne. Jag vill så gärna få se och bli lugnad. Men även prata om allt så att denna skiten kan försvinna.

Jag orkar inte att må såhär dåligt från att jag går upp tills jag går och lägger mig. Jag mår skit rent ut sagt. Jag vill bara att detta ska vara över...