När jag kom till dagis idag för att hämta Neo var han vaken. Han var en glad pojke och busade massor. Vi stannade på dagis en kvart efter att han "slutat" för att han skulle få busa. När jag sen bestämde att det var dags att gå hem blev han sur. Han ville inte alls gå hem. Då värmer det i mitt hjärta. Ett mycket gott tecken att han inte vill gå hem. Han måste ju ha kul på dagis då...

Jag känner mig så stolt över att vara mamma till Neo. Denna underbara och härliga kille! Det har inte varit några större problem med honom alls. En trotsperiod runt ett årsdagen men nu när han har blivit 16 månader har det gått över och han har blivit en gosig och glad kille istället. Han lyssnar mera och gör inte för många dumma hyss längre. Han är en favorit bland de äldre tjejerna på dagis och där har han även hittat sin första bästis Patrik. Jag är så glad över att det går bra på dagis trots tårar vid lämning och ibland vid hämtning. Jag älskar honom så innerligt! Det finns ingen på hela jorden som är som han eller som kan ta hans plats. Min underbara son Neo!