Ibland önskar jag så innerligt att jag vore frisk. Att detta helvete aldrig hade drabbat mig, jag vet ännu inte vad som är fel på mig. Den förbannade läkaren vägrar ju tydligen ringa mig... Det är mycket konstigt att jag inte gång på gång sjunker ner i depressioner. Vissa dagar vill jag bara gråta och skrika och förbanna hela världen men andra dagar, som är bra, då njuter jag av att leva. Detta med magen verkar gå i vågar och perioder. Det kan gå flera, flera dagar då jag mår bra - ingen halsbränna, inga sura uppstötningar som ger magkatarr och ingen magknip. Men sen kommer det en elak period då jag i flera dagar har ont i magen på alla ställen och även bak i ryggen, när jag får sitta många timmar på toaletten och kämpa så att benen domnar bort, när jag får sitta uppe i flera timmar på nätterna och kämpa med att få bort det dumma onda, när jag trots många intag av medicin inte får bort suget, den svidande känslan och halsbrännan... Jag fattar inte hur jag överlever! Ibland är det så svårt att ens leva eller att stå på benen. Hur orkar jag att vara mamma?? Men varje dag, varje timme med Neo gör mitt liv så mycket lättare att leva. Jag missade så mycket av honom de första månaderna så nu vill jag inte missa en enda minut. Hans skratt, hans doft, hans prat, hans livfulla kropp gör mig till en bättre människa. Vad skulle jag göra utan honom?? Jag undrar bara vad som kommer hända med min kropp när nästa barn kommer... Kommer det bli värre? En tanke som skrämmer mig enormt... Vågar jag skaffa en till? Jag vill inte bli värre än vad jag är nu men antagligen kommer både längtan och kärleken att övervinna.

Trots att dagen bestod av att kämpa till 100% för att inte sjunka ner till en blöt pöl - ont i magen, illamåendet från helvetet och toabesök, så lyckades jag att sitta still i en frisörstol i 45 minuter för att få en ny frisyr. Ett högt pris att betala (inte för klippningen utan för mitt välmående) men jag är så stolt över mig själv för att jag äntligen blev av med allt långt hår. Allt känns bättre och skönare nu. Dock hade det varit bra om han tunnat ut håret lite men jag får väl gå tillbaka sen någon gång och göra det. Just nu orkar jag inte. Jag får satsa på en bra period så jag slipper kämpa så in i helvete.

Jag hatar min mage... Den förstör hela mitt liv. *vill egentligen bara gråta men jag fortsätter att kämpa för ett bra liv*