Ångesten vilar. Jag försöker att inte känna, inte tänka, bara vara. Hela kroppen är avslappnad. Såhär vill jag ha det hela tiden.

Men jag vet att snart kommer ångesten riva i mig igen och få mig helt förlamad. Lungorna krymper, jag kan knappt andas. Hjärtat slår snabbare och snabbare. Paniken växer inuti mitt bröst och jag vill bara försvinna.

Vissa dagar är bra, dem dagarna har jag vilat mycket och varit hemma. Dem dagarna då allting bara rasar runt omkring mig har jag varit social, städat, varit igång eller tänkt för mycket. Min kropp kollapsar. Jag mår illa, har magsmärtor, ångest ända upp i halsen. Och jag kan inte göra ett ända dugg åt det.

Allting är helt fucked up!!! Men jag kämpar som fan för att få ett värdigt liv - för min och min sons skull. Jag förtjänar ett liv med kärlek och lycka, inte ett med massa ångestskrik och dödslängtan...

Jag älskar Neo, det är det viktigaste för mig. Han gör mig hel. Jag har inte fått honom för att ge upp nu. Jag gör allt i min makt för honom och han behöver en mamma som mår bra och fungerar.

Denna kampen ska jag vinna!