Jag älskar Neo hur mycket som helst, det vet jag innerst inne. Jag älskar att se honom le och skratta, vem som än framkallar det. Jag älskar att gosa in min näsa i hans mjuka och lena hud och andas in hans egen doft. Han är det bästa jag har gjort.

Men ibland blir jag så tom inuti. Ibland känner jag ingenting. För det mesta känner jag någonting, om inte mycket så ändå lite, när jag tittar på Neo. Men de få stunder då jag inte känner varken eller när jag tittar på honom blir jag så ledsen och rädd.

Jag vill älska honom med varje del av min kropp. Jag vill spritta av glädje över att jag har en son, en son som jag så länge har längtat efter. Men allt som oftast känner jag bara att det är jobbigt. Inte det vanliga jobbiga som man känner när man blir mamma. Utan en annan sort.

Jag blir rädd för mina egna känslor och vissa av mina tankar då det är som värst. Jag vet inte ens om jag vågar säga det högt. Vad tror folk om mig då? Men jag vet att mina känslor och tankar beror på hur jag mår just nu.

Jag tror att jag har kommit in i en förlossningsdepression och har varit det sen Neo var ca 2 veckor gammal. Jag har länge förträngt det men det blir bara värre och värre. Ibland vill jag bara bryta ihop och gå och lägga mig. Jag vill sova bort hela dagarna. Jag vill inte vara med någon, inte ens med Neo. Jag sörjer över att jag inte vill vara med Neo varje sekund av våran vakna tid. Ibland vill jag bara lämna bort honom och "slippa".

MEN, jag vill bli bra. Jag älskar Neo hur mycket som helst, det vet jag ju. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag fick se honom på BB. Lite av dem känslorna finns kvar, stunderna dyker upp emellanåt. Dem är inte många men de finns och det är just dem stunderna som ger mig hopp. Hopp om att jag en dag ska få må bättre och kunna älska Neo ännu mera än vad jag gör nu.

Den dagen jag tittar på Neo utan att känna tomhet och att jag inte vill "slippa" honom längtar jag så otroligt mycket efter! Jag är så ledsen över att Neo inte har en mamma som mår bra och som vill ha honom jämt och ständigt hos sig.

Jag ska kämpa! Jag ska må bra! Neo förtjänar en mamma som mår bra! Jag hatar mitt liv och mitt mående just nu men Neo får mig att vilja förändra situationen.

Så, jag har aldrig tvivlat på att jag inte älskar Neo för allt i världen bara att ibland håller sig den där kärleken undan. Jag är så rädd numera och ångesten sitter som klister i min kropp, panikångesten gör mig förlamad.

Neo, mamma älskar dig massor - glöm aldrig det!!