Jag börjar sakta men säkert vänja mig vid tanken på att skaffa ett syskon till Neo. Jag vill jättegärna att han ska ha en lekkamrat och ett syskon att dela livet med. Ha någon som alltid är på ens sida, eller för det mesta iaf. Det är nog en trygghet att ha ett syskon - vare sig man kommer överens med varann eller inte.

Under graviditeten och den första tiden med Neo, som var riktigt omtumlanden - alltså den första månaden, kunde jag aldrig tänka mig ett till barn. Och om jag skulle skaffa fler barn så skulle det dröja väldigt länge. Men nu börjar jag kunna tänka mig flera barn om ett par år. Både jag och Ola har väl tänkt oss nästa barn när Neo är 3 år ungefär. Det är lagom - Neo är varken för liten eller för stor. Jag vill njuta av Neo och ge honom den tid han behöver så att han inte känner sig undanskuffad när nästa barn kommer. Jag vill också orka med att vara gravid och få en bebis när jag redan har ett barn och jag vill inte ha två bebisar, så att säga.

När jag och Ola har pratat om när vi ska försöka oss på nästa barn så har tre år känts väldigt snart och det har känts hemskt och skrämmande. Men nu börjar jag komma in i allt vad en mamma är och jag känner mig mer och mer säker för varje dag som går. Denna veckan har varit underbar - jag älskar morgnar och förmiddagar med Neo, den bästa tiden på dygnet. Han är så otroligt mysig då! = D Jag har börjat landa i tanken på att jag faktiskt är mamma nu - en svinlande tanke. Jag har tänkt på att bli mamma så många gånger och i så många år men då har det varit så långt borta. Men nu är han här. Min egna lille son!

Mamma älskar dig Neo! Av hela mitt hjärta... Du är drömmen som blivit sann.