Vecka 30 (29+1)

Varför tvivlar man trots att allt är planerat och man vill?

Jag vill ha vårat barn. Jag skulle aldrig drömma om att ta bort bebisen eller inte vilja att den finns. Bebisen är inte ett misstag, en olycka. Den är planerad. Ändå tvivlar jag så mycket. Är jag redo? Är detta rätt? Vill jag leva mitt liv med en bebis redan nu? Var det inte lite för tidigt ändå?

Tankarna maler inuti mitt huvud. Ändå kan jag inte vara säkrare. Jag längtar så mycket tills jag får hålla våran bebis i famnen. Se vem det är som har legat i min mage, se vem det är som vi har skapat. Jag vet att jag kommer älska den där lilla grodan från första stund jag hör den, ser den, håller i den, pussar på den. Ändå maler dessa tankar i mitt huvud.

Varför tvivlar jag så otroligt mycket om jag ändå är säker?

Jag kunde ha haft ett barn redan nu. Han eller hon skulle ha fyllt sex år i april. Det har plågat mig i så många år att jag gjorde som jag gjorde. Det har gjort att denna graviditet inte har varit den lättaste rent psykiskt. Jag har haft panikattacker och hemska tankar. Allt för att straffa mig själv för något jag gjorde i ung ålder.

Varför tvivlar jag när jag aldrig i mitt liv skulle vilja gå igenom samma sak igen? Jag älskar denna lilla varelse mer än något annat redan och har gjort det sen första stund. Jag ångrar den inte överhuvudtaget, varför tvivlar jag på att jag vill ha den eller klarar av den?

Hur får jag dessa tankar att sluta störa mig? Varje dag i sex år har jag straffat mig själv för att mitt första barn inte är hos mig. Ska jag inte få älska och ta hand om mitt andra barn då bara för att jag inte lät det första födas? Hur mycket och hur länge till ska jag behöva straffa mig själv?

Jag älskar bägge mina barn väldigt mycket men på olika sätt. Jag sörjer den första medans jag försöker glädjas åt den andra. Att det ska vara så jobbigt att vara mamma, redan innan barnen finns i ens liv på riktigt...

Mitt hjärta brister tusen gånger om...

Grattis min kompis på Jill-dagen!

Grattis Michaela´s dotter på Julia-dagen!